Vitryggig hackspett
Dendrocopos leucotos
Den vitryggiga hackspetten favoritmat är insekter som lever i döda träd. Numera är marker med sådana träd mycket ovanliga och den vitryggiga hackspetten har minskat kraftigt. Från att ha varit spridd över nästan hela landet finns numera väldigt få kvar.
Så ser den vitryggiga hackspetten ut
Det finns åtta olika arter av hackspettar i Sverige. Fyra av dem är brokspettar med svartvit fjäderdräkt och lätta att förväxla.
Den vitryggiga hackspetten är den största av dessa arter. Hanen har ett rött fält på sitt huvud, medan honan har svart hjässa. Vingspannet är omkring 40 cm.
Hackspettens huvud är specialkonstruerat för att klara de skakningar som uppstår när den hackar i träden. Deras huvud består av ett stort antal rörliga ben mellan näbben och hjärnskålen vilket ger en effektiv stötdämpning.
Vad äter den vitryggiga hackspetten?
Vitryggen lever av larver av vedlevande insekter, främst skalbaggslarver som de hittar i döda eller döende lövträd, främst från björk, asp och sälg men även al och död barrved. För att komma åt insekterna i den döda veden, gör vitryggen djupa, koniska och släta hack. Födan utgörs till hälften av skalbaggslarver, främst från långhorningar. Resten är från andra insekter som steklar, tvåvingar och fjärilar.
Några exempel på arter som vitryggen lever på är stor aspvedbock, björkvedbock, skulderbock, lövträdslöpare, barkborrar och björksplintborre.
Ordning: Fågel (Aves)
Familj: Hackspettsartade fåglar (Piciformes)
Vikt: 100 – 120 g
Ungar: Normalt 2-3 ungar
Livslängd: 10-15 år
Det latinska namnet: Dendrocopos leucotos
Levnadssätt och ungar
Vitryggen bygger sina bon genom att hacka hål i lövträd, ofta aspar, björkar eller alar. Områden där mer än 25% av trädvolymen utgörs av gran används inte som häckningsområden av den vitryggiga hackspetten.
Precis som andra hackspettarter i Europa hackar den vitryggiga hackspetten ut ett nytt bohål varje år.
Den vitryggiga hackspetten häckar i skogsmark som innehåller stor andel döda och döende lövträd. Döda träd är en nyckelfaktor för deras tillgång på mat och boplatser. I februari-mars hävdar den vitryggiga hackspetten revir genom att ”trumma” på träden. Bobyggnaden påbörjas i mars-april och bohålet placeras ofta högt upp i en murken asp, al eller björk. Honan lägger 3-5 ägg som både hon och hanen hjälps åt att ruva. Ruvningstiden är bara 14 dagar lång. Efter ungefär fyra veckor lämnar ungarna boet. På hösten lämnar ungarna sina föräldrars revir. Arten hackar ut ett nytt bohål varje år.
Den vitryggiga hackspetten i Sverige
Fram till 1900-talets början fanns den vitryggiga hackspetten i stora delar av Sverige, men dess population har minskat dramatiskt. Förlusten av insektsrika lövskogar, hackspettens naturliga habitat, har gjort att arten nu står inför stora utmaningar. Intensivt skogsbruk har bidragit till artens tillbakagång, och den kritiska minskningen av individantal försvårar möjligheten att hitta partners och lämpliga häckningsmiljöer.
Sedan 1995 utför Naturskyddsföreningen utplanteringar av vitryggig hackspett för att försöka rädda arten. Vildriket är en del av projektet sedan 2016, tillsammans med Naturskyddsföreningen och Sveaskog. Detta är ett viktigt arbete, men allra viktigast är att skydda och restaurera fler områden där hackspetten kan trivas. Det krävs en plan för nya habitat och områdesskötsel för att säkerställa att de skyddade biotoperna underhålls korrekt.
Som en del av detta arbete har skogsbolaget Bergvik Skog AB tagit fram ett aktionsprogram för att skapa förhållanden som stödjer upp till 100 nya revir för den vitryggiga hackspetten. Även Sveaskog har gjort riktade insatser för att gynna arten. 2005 etablerade Naturvårdsverket ett åtgärdsprogram som inkluderar skydd av områden, restaurering, skapande av lövskogsmiljöer och död ved, samt informationskampanjer
Våren 2010 bestod den svenska populationen av vitryggig hackspett av 14 individer, varav nio var resultatet av utplanteringar. Samtidigt visade Finland på 89 häckningar, och i Norge fanns en stark population på cirka 1700 par.