Däggdjur

Järv

Gulo gulo

Järven räknas som ett av de fem stora rovdjuren men den diskuteras långt ifrån lika ofta som de övriga. När den väl nämns är det dock ofta i ordalagen av att den är glupsk och aggressiv. Det är förstås bara en myt, och sanningen är att järven är främst en asätare som gärna äter sådant som den hittar dött. Och precis som andra mårddjur kan den vara väldigt lekfull.

Järvens utseende

Järven påminner om en liten björn med lång svans, men den är inte släkt med björnen utan räknas till gruppen mårddjur. Inom gruppen mårddjur finns också till exempel grävlingar eller minkar. Järven är brun och har en mer eller mindre tydlig ljus linje längs med sidan. En järv är inte speciellt stor, den väger upp mot 20 kg. Järven har stora tassar jämfört med kroppen och det gör att de kan gå bra ovanpå snön.

En tunn linje

Så ser järvens spår ut

Järven har fem tår på vardera tass, men framtassarna är större än baktassarna. I förhållande till sin storlek har järven riktigt stora fötter, framtassarna mäter ungefär 12-14 cm och baktassarna 8-10 cm. Järven urinmarkerar precis som varg och lodjur mot föremål. För att markera sitt revir kan de också klösa och krafsa och dessutom avger de ett doftsekret.

Ordning: Rovdjur (Carnivora)

Familj: Mårddjur (Mustelidae)

Vikt: Hane ca 20 kg och hona ca 10 kg


Storlek:
65-105 cm lång och en mankhöjd på 35-45 cm

Parningstid: April-aug, vanligast juni

Dräktighetstid: Ca 2 månader

Ungar: Järven parar sig på under sommarhalvåret och ungarna föds sedan mitt i vintern – ofta i en snölya

Livslängd: Ca 10 år i det vilda. 17-18 år i djurpark i enstaka fall

Det latinska namnet: Gulo gulo

En tunn linje

Vad äter järven?

Järven kan jaga och döda renar på egen hand, men äter mest sådant som den hittar dött. De kan också jaga och äta mindre djur så som fåglar, grodor och möss. På sommaren kan den äta en del växter och bär.

En tunn linje

Järvens levnadssätt och ungar

Järven är ett ensamlevande djur men honan har sällskap av sina ungar under knappt ett år. Järven parar sig under sommarhalvåret och ungarna föds sedan mitt i vintern – ofta i en snölya.
Dräktigheten är inte så lång som den verkar utan de befruktade äggen flyter runt i livmodern innan de fäster och fostret börjar utvecklas.
Honan tar själv hand om ungarna som stannar i ett år med honan. När ungarna föds är de ljusa till färgen. En hona stannar gärna och ärver sin mammas revir, eller en del av det, medan hanarna utvandrar betydligt längre.

Familj i parken

Besök djuren i
Vildriket

Upplev nordens vilda djur i deras naturliga livsmiljöer. Välkommen till vildmarken.

En tunn linje

Järven i Sverige

Järven har historiskt varit relativt utbredd i landet, men den utrotades precis som de övriga rovdjuren under 1800-talet och början på 1900-talet. 1969 fridlystes dock järven och efter det har den ökat sakta men säkert. Idag finns de flesta järvar i fjällregionen men den sprider sig söderut i skogslandet. År 2016 föddes en valpkull i Värmland, vilket är den sydligaste föryngringen i modern tid. Järven har ett envist rykte om sig att vara glupsk och aggressiv. Kanske kommer ryktet från det faktum att den kan döda bytesdjur som är mycket större än den själv och att ett byte också kan försvinna mycket snabbt från platsen när en järv varit framme. Förmågan att döda stora bytesdjur hänger ihop med dess goda förmåga att springa på snö så att den kan hinna ifatt bytet, samt att den har starka käkar anpassade för att krossa benpipor.

Att ett byte snabbt kan försvinna från beror på att järven är duktig på att stycka upp djur i mindre bitar och släpa iväg dem för att gömma till senare tillfällen då maten tryter.

I Sverige idag finns konflikter mellan människor och de stora rovdjuren. Järven är den som diskuteras minst nationellt sett, vilket troligen beror på att den inte angriper tamdjur och hundar, men för renskötseln kan den orsaka problem. I Norge däremot, där det finns stora mängder frigående får, anses järven vara en av de största skadegörarna.

Stöd Vildrikets arbete

Hjälp oss att göra
skillnad

Idag hotas och försvinner världens vilda djurarter i en snabbare takt än någonsin tidigare.

En tunn linje

Fördjupade bevarandeprojekt

Vildriket är med i det Europeiska avelsprogrammet för hotade arter (EEP) för järven. Det syftar till att samordna avelsverksamheten för hotade arter som hålls i europeiska djurparker. Genom samordning vill man kunna etablera och hålla sunda populationer av dessa arter vilket är viktigt i djurparkernas alltmer betydande roll inom bevarandearbetet. Avelsprogrammet är underställt Europeiska djurparksföreningen EAZA.

En tunn linje

Vanliga frågor om järven

Det finns inga rapporter om att människor skulle ha anfallits och skadats av frilevande järvar. Trots det har den ett envist rykte om sig att vara mycket aggressiv.
År 2022 räknade man med att antalet järvar i Sverige var cirka 670 stycken

Precis som de övriga rovdjuren så minskade järven på 1800-talet i Sverige på grund av förföljelse. När den fredades 1969 fanns endast ett hundratal djur kvar. Sedan dess har de svenska järvarna sakta återhämtat sig och stammen klassas som sårbar. De allra flesta järvar finns idag i renskötselområdet, men den sprider sig söder- och österut till skogslandet och idag finns därför begreppet ”skogsjärvar”.

I Sverige lever järven än så länge mest i fjällvärlden men arten börjar återkolonisera skogsmarker. År 1999 föryngrade sig järv i skogslandskapet för första gången på 100 år och den senaste inventeringen visar på föryngringar i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland, Gävleborg, Dalarna och Värmland.
Järven kan jaga och döda renar på egen hand, men äter mest sådant som den hittar dött. De kan också jaga och äta mindre djur så som fåglar, grodor och möss. På sommaren kan den äta en del växter och bär.

Järv på latin heter Gulo gulo. På engelska heter järv wolverine.

Järvens hotstatus i Sverige

Järvens hotstatus
Järvens hotstatus

Läs mer om våra andra djur