Myskoxe

Myskoxen påminner till utseendet om håriga kor, visenter och bufflar, men är närmare släkt med antiloper, får och getter. Den tillhör gruppen slidhornsdjur, vilket innebär att hornen inte fälls varje år som hos hjortdjur – istället bär både hanar och honor sina horn livet ut. Hanarnas horn är dock något kraftigare än honornas.

Myskoxen har en mycket bastant kroppsbyggnad. Den kan bli upp till 165 cm hög och väga upp till 450 kg. Honorna är något lättare än hanarna.

Under den långa, bruna täckpälsen finns en extremt varm underull, som skyddar mot hårda vindar och kyla ner till –50 °C. De yttre pälshåren, så kallade stickelhår kan bli upp till 70 cm långa och hänger ner över benen som en tät gardin. Dessa hår fälls inte.

Däremot fäller myskoxen sin täta bottenull under våren, vanligtvis i maj–juni. Denna underull kallas qiviut, ett mycket värdefullt och isolerande material. Namnet kommer från det inuitiska språket.

Myskoxens spår är ca 15-18 cm långa.

Ordning: partåiga klövdjur (Artiodactyla)

Familj: Slidhornsdjur (Bovidae)

Vikt: (i Sverige):

• Hanar – upp till 450 kg
• Honor – från 180 kg

Storlek: Mankhöjd 130-165 cm. Längd 135-250 cm

Brunst: Infaller i aug-okt

Dräktighetstid: Normalt 8-9 månader efter parningen

Ungar: Normalt en kalv. Parningen sker i aug-okt och kalvarna föds den efterkommande våren.

Livslängd: Ca 20 år

Det latinska namnet: Ovibos moschatus

På vintern lever myskoxarna i karga, snöfattiga områden ovanför trädgränsen för att undvika att pulsa i djup snö. De äter främst lavar, bärris, gräs och starr, som de skrapar fram under snön eller hittar på snöfria ytor.

Under vintern går de på sparlåga och lever till stor del av det hull de byggt upp under sommaren.

När sommaren kommer söker de sig ner till fjällbjörkskogar eller fjällnära skogar, där de betar på vide, björk, kvanne och andra örter.

Myskoxen lever i grupper, men under sommaren går hanarna ofta för sig själva. Unga hanar kan då vandra långa sträckor i jakt på en egen hjord.

Parningstiden infaller i augusti–oktober, och på våren föds vanligtvis en kalv – även om tvillingar förekommer. Kalven diar i 1 till 1,5 år och blir könsmogen vid 3–4 års ålder. Tjurarna är fullvuxna först vid omkring 5 års ålder.

Tjurarna (hanarna) använder sina horn för att slåss om honorna. Under parningstiden visar hanarna först upp hornen för varandra. Därefter inleds kraftfulla dueller, där de tar sats och springer rakt mot varandra för att krocka med hornen – gång på gång, tills den ena ger upp.

Hornen används också för att försvara flocken mot hot och rovdjur. Myskoxens naturliga fiender är främst björn, varg och människa. Om de vuxna djuren känner sig hotade, ställer de sig ofta i en skyddande ring – med hornen riktade utåt och kalvarna placerade i mitten.

Upplev Nordens vilda djur i deras naturliga livsmiljöer. Välkommen till vildmarken.

Myskoxen dog ut i Europa och Skandinavien för flera tusen år sedan. I modern tid har man flera gånger försökt återinföra arten i Skandinavien. Redan år 1900 gjordes ett misslyckat försök i Sverige, då sex kalvar från Grönland importerades. Två placerades i ett hägn utanför Boden och fyra vid Medstugan i Jämtland – men samtliga dog inom kort.

I Norge gjordes en första lyckad utplantering år 1932, men den gruppen dog ut under andra världskriget. Nya utsättningar gjordes från 1947 och framåt, bland annat i Dovrefjäll. Dessa gick bättre, och stammen växte till över 40 djur under 1970-talet.

Sommaren 1971 vandrade några av dessa norska myskoxar över gränsen till Härjedalen (Sverige). Där föddes den första svenska kalven år 1973, och 1978 hade stammen vuxit till 16 djur. Efter det har stammen minskat igen, trots flera utsättningar av djur från djurparker under 2000-talet. I dag är framtiden för myskoxen i Sverige osäker.

Enstaka tjurar vandrar ibland iväg på längre utflykter, men annars är myskoxen mycket stationär, med tyngdpunkt i området väster om Tännäs i Härjedalen.

Vilda myskoxar lever i dag främst på den arktiska tundran, framför allt i Grönland, Kanada och Alaska.

Ditt stöd gör skillnad för djur som fjällräv, berguv, skogsvildren, myskoxe och andra hotade arter– både här i parken och i det vilda.