Varg

Vargen liknar en stor, kraftig hund. Pälsen är grå i grunden, med ljusbruna ben och svarta täckhår som skapar mörka fält över ryggen och i ansiktet. En del hundar kan se varglika ut, men vargen är generellt mer robust och har större tassar än de flesta hundraser.

I andra delar av världen varierar pälsfärgen beroende på miljön. Det finns vargar som är vita, svarta eller nästan gulaktiga, men i Sverige är den gråbruna färgtypen vanligast.

Vargens tassar är stora och anpassade för att ta sig fram i snö och terräng. Även om vissa stora hundraser kan ha lika stora tassar, är vargens fotavtryck ofta bredare och mer symmetriskt.

Till skillnad från många hundar bär vargen oftast svansen hängande nedåt vid förflyttning – ett tydligt kännetecken.

Vargspåren mäter 9-11 cm

För vargar i Sverige är älg det viktigaste bytet i de flesta revir, men de kan också ta rådjur, renar, hjortar, fåglar, rävar – och ibland även tamdjur. En vargfamilj fäller mellan 100 och 130 älgar per år, oavsett hur många vargar som ingår i gruppen.

Vargar jagar också mindre byten som smågnagare och fågel. I genomsnitt äter en varg 2–3 kg kött per dag, men de kan konsumera upp till 10 kg vid ett tillfälle – och kan också klara sig utan mat i flera dagar eller veckor.

Eftersom vargen är en utpräglad köttätare består spillningen av korvformade högar, ofta liknande hundbajs – men med några tydliga skillnader. Spillningen innehåller ofta mycket hår och benbitar, eftersom vargen äter stora mängder av sitt byte – inklusive päls, hud och skelett. Den kan ibland vara vitfärgad, vilket beror på att vargen får i sig stora mängder kalk från bytesdjurens ben.

Ordning: Rovdjur (Carnivora)

Familj: Hunddjur Canidae. Det finns omkring 32 olika underarter (raser) av varg i världen – i Sverige lever den så kallade nominatrasen, som Linné namngav vargen efter (Canis lupus lupus).

Vikt: 22-55 kilo

Storlek: Mankhöjden är 60-80 cm och längden 80-90 cm (exklusive svans).

Parningstid: Förbrunsten sker i januari-februari; högbrunsten (då parning kan ske) varar endast 3-5 dygn (mars-april).

Dräktighetstid: Ca 63 dygn

Ungar: 2-8 valpar föds i maj-juni. Vid 5 veckors ålder börjar de äta kött och vid 10-11 veckors ålder har de slutat dia. Valparna blir könsmogna vid ca 20 månaders ålder.

Lyan: Honan börjar gräva lyan redan 3–5 veckor före födseln, vanligtvis i en sandig kulle nära ett vattendrag. Lyan ska vara avskild, skyddad och svåråtkomlig för rovdjur och människor.

Livslängd: Upp till 16 år (de blir oftast inte äldre än 10-12 år).

Det latinska namnet: Canis lupus

Vargar kommunicerar med varandra både inom flocken och mellan flockar på i huvudsak tre olika sätt: genom läten, kroppsspråk och lukter.

Ylandet är vargens mest välkända läte. För människor förknippas det ofta med ödslig vildmark och något kusligt – men för vargarna själva verkar det vara ett socialt och positivt uttryck. De ylar gärna tillsammans.

Ylandet har flera viktiga funktioner:

• Det stärker flockens sammanhållning (ungefär som körsång)
• Det gör att vargar kan lokalisera varandra över stora avstånd (ex. ”Var är du? Här är jag!”)
• Det fungerar som en varningssignal till andra vargar om att området är upptaget

Förutom ylande använder vargar också andra läten, t.ex.:

• Morrande – ett varningsläte
• Gnyende och gnällande – kontaktsökande ljud
• Skällande – även detta ett slags varningsläte

Vargar använder mimik, kroppshållning, svansföring och rörelsemönster för att visa dominans, underkastelse, lek eller hot. Det används främst mellan individer i flocken, men också vid möten med främmande vargar för att signalera sin sinnesstämning.

Luktkommunikation är särskilt viktig mellan flockar. Revir markeras med urin och avföring, ofta längs gränserna. Doftmarkeringarna fungerar som meddelanden: de visar vem som har markerat området, när markeringen gjordes och i vilket syfte. Det blir som att ”skriva” till andra vargar – utan ord.

Upplev Nordens vilda djur i deras naturliga livsmiljöer. Välkommen till vildmarken.

Vargen lever i flockar som vanligtvis består av föräldraparet och deras valpar från en eller flera kullar. Föräldrarna lever i livslånga parrelationer och håller tillsammans ett revir som ofta sträcker sig flera mil åt varje håll. Reviret vaktas noggrant mot andra vargar, och främlingar är sällan välkomna.

Parningen sker under vintern, och på våren föds valparna – ofta i en utgrävd lya i sandig mark nära vatten, eller på en annan skyddad plats. Vid födseln är vargungarna blinda, döva och väger bara omkring 400 gram. De första ögonen öppnas när ungarna är omkring elva till femton dygn gamla. Ungefär en vecka senare har de flesta fått sina mjölktänder och börjar då också röra sig utanför lyan och leka.

När valparna är runt fem veckor gamla börjar de äta kött, och i tio- till elvaveckorsåldern slutar de dia helt. Mjölktänderna byts ut under den femte och sjätte levnadsmånaden. Vid ungefär tjugo månaders ålder, efter sin andra vinter, är valparna könsmogna.

De flesta valpar lämnar sina föräldrar efter ungefär ett år, för att söka efter ett eget revir och en partner. Men ibland händer det att en individ stannar kvar och hjälper till att ta hand om nästa kull. Därför kan flockens storlek variera mycket från år till år, beroende på hur många valpar som fötts, överlevt och om någon stannar kvar som hjälp.

Ditt stöd gör skillnad för djur som fjällräv, berguv, skogsvildren, myskoxe och andra hotade arter– både här i parken och i det vilda.

En vargfamilj har ett stort område som de lever i. Det kallas revir. Ofta kan reviret var ett par mil åt vardera håll. I det här området jagar de och vandrar runt för att vakta det mot andra vargar.

När vargarna vilar lägger de sig på en skyddad plats, men de har inget speciellt bo. När de får ungar gör de däremot en lya som valparna föds i och där stannar valparna under en tid medan de är små. Det kan vara en utgrävd lya i jorden, men det kan också vara på en annan skyddad plats, till exempel under en gran.

Vildriket är med i det Europeiska avelsprogrammet för hotade arter (EEP) för varg. Det syftar till att samordna avelsverksamheten för hotade arter som hålls i europeiska djurparker. Genom samordning vill man kunna etablera och hålla sunda populationer av dessa arter vilket är viktigt i djurparkernas alltmer betydande roll inom bevarandearbetet. Avelsprogrammet är underställt Europeiska djurparksföreningen EAZA.